Solen värmer inte luften direkt — den värmer marken, som i sin tur värmer luften närmast ytan. Olika underlag värms olika snabbt, och det är just den ojämnheten som skapar termik.
En sydvänd åker, en asfalterad yta eller ett kalhygge blir varmare än omgivande skog och sjöar. När temperaturskillnaden blir tillräckligt stor lossnar den varma luften som en bubbla eller en sammanhängande pelare och stiger.
- 1Uppvärmd yta
- 2Termikbubbla
- 3Kondensationsnivå
- 4Cumulus
- 5Sjunkzon
Molnbasen
När bubblan stiger kyls den torradiabatiskt. Vid en viss höjd har den kylts ner till sin daggpunkt, vattenångan kondenserar och ett moln bildas. Den höjden är molnbasen — och den är samma sak som termikens synliga topp.
Tumregeln är enkel: multiplicera skillnaden mellan temperatur och daggpunkt vid marken med 125, så får du molnbasens höjd i meter över fältet.
Temperaturen är 22 °C och daggpunkten 10 °C. Ungefär var ligger molnbasen över fältet?
Vad bestämmer molnbasens höjd vid termikflygning i stort sett?
Att läsa moln
Molnen är atmosfärens kvitto. En cumulus med skarp, välvd överkant och mörk, plan bas är i aktiv fas och bär termik. Ett moln med fransiga, utsuddade kanter håller på att lösas upp — bubblan under det är redan slut.
Lär dig läsa molnets ålder och du slutar flyga till moln som var bra för fem minuter sedan.
Molnläsning i korthet
| Molnutseende | Fas | Vad du kan vänta dig |
|---|---|---|
| Skarp kant, mörk plan bas | Aktiv | Stigvind under molnet |
| Fransig, upplöst kant | Sönderfall | Sjunk, flyg vidare |
| Liten och nybildad | Växande | Stigvind på väg upp |
| Kraftig vertikal tillväxt | Överutvecklad | Risk för by och åska |
Vilken molntyp indikerar bäst utvecklad, användbar termik?